Det har tagit lite tid innan jag orkat skriva det här inlägget men behövde landa lite och få lite distans...  
Förra onsdagen klev vi i uniformen för en ny 7-sväng men den kvällen slutade inte som väntat..
Vid kl 22 på kvällen fick Zlatan ett kraftigt anfall i tjänstebilen!    

Där stod jag, på jobbet med en hund med anfall, de senaste anfallen har varat i timtal dessutom och nu blev situationen ohållbar... 

Jag har senaste månaden fått sjukskriva mig akut två gånger för att Zlatan fått anfall i samband med att vi skulle åkt till jobbet, bokstavligt talat så har anfallet kommit i princip då jag snörat på mig kängorna..
Men denna gång hann vi jobba ett par timmar först och han var pigg och glad och sig själv innan anfallet kom och det hände inte heller något speciellt innan det bröt ut heller... 

Men jag kan ju knappast lämna en hund med pågående anfall i bilen och fortsätta jobba och inte heller kan jag ta ut honom då han har anfall för han kan ju inte gå utan rasar ihop o s v så det blev ett riktigt tungt samtal med chefen och sen färd in till Bagarmossens Djursjukhus för avlivning...  

Senaste 7 månaderna har jag kämpat för denna hund, blodprover till tusen, blodtryckskontroll, undersökningar, MR- Röntgen på hjärnan, medicinering och det hela har bara eskalerat hela tiden, antalet anfall ökar stadigt, tidsspannet mellan anfallen har minskat, nu var vi nere på ett anfall i veckan och veterinärerna stod handfallna...  

Inte för att de inte försökt ta reda på vad som felar - det har de och vi har gått hos neurologspecialisterna på Albano och jag har även rådfrågat andra veterinärer/ kliniker men tyvärr blir Zlatan ett sånt fall där man vet att nåt är fel men inte kan diagnosticera exakt vad...

Och framförallt kände jag att jag kunde inte längre utsätta honom för detta bara för att jag inte vill släppa taget och envist höll i hoppet att vi skulle hitta en bot till slut...  

Men fy satan så orättvist det känns... För 2 år sen fick jag ta bort Flex, alldeles för tidigt och förra vintern fick jag ta bort Tix, som förvisso var 10.5 år gammal men ändå.. och jag kan inte nog beskriva känslan av maktlöshet och hur jävla orättvist det känns... det finns massa djurplågare där ute som minsann får behålla sina hundar friska men en annan som FÖRSÖKER ge dom ett bra hundliv?! 
Vi fick bara 14 månader ihop med Zlatan men vilka månader!!  
Så mycket roligt vi har gjort ihop, både privat, på jobbet och på tävlingsbanorna!
Busar vi hanterat på jobbet, hur hans inställning förvandlades då jag tog fram munkorgen och han tryckte ner näsan självmant, hur han ständigt tiggde mat, våra träningar, lydnads och MR läger och tävlingar och då inte minst FMBB i Tjeckien!
Och hur han totalt klev rakt in i hjärtat från dag ett och sen dess har det varit "mattes hund"..  
Min älskade krigare, kollega och stora nallebjörn! En hund med lika stort hjärta som kropp!  

Hade detta nu bara gällt mitt eget privata hunderi kan jag ärligt säga att jag vill egentligen inte titta åt en hund på minst ett halvår nu!!  
MEN medaljens baksida då man är hundförare till yrket är att det finns liksom inte riktigt tid för att läka och sörja utan det är bara fokus framåt, full fart och få in nästa hund i tjänst!

Och här vill jag verkligen ge ett stort fång rosor till mina kära vänner och kollegor, utan er hade jag inte tagit mig igenom denna passvända i såpass hyfsat skick som jag ändå gjorde...  

Och här är det nog "tur i oturen" så att säga att jag redan hämtat hem blockmongot, för annars vete fan om jag inte bytt uniformen mot typ ett jobb i kassan på Willy:s...  
MEN i och med att hon redan finns här hemma så har jag ju liksom inget annat val än att engagera mig i henne för hon måste ju ha en vettig tillvaro hon med!  

Så nu är fokus att köra upp henne som tjänstehund fortast möjligt och som sagt, vissa dagar förstår jag verkligen vad förra matte/ uppfödare Sandra menade med att detta är en svår hund att dressera... maken till teflonhjärna har jag sällan upplevt... Men skam fan den som ger sig eller hur?!  
Men avslutar med att säga till Zlatan: sov gott min älskade vän, vi ses i Nangijala!  
R.I.P Prosports Corak 2010-05-17 - 2015-11-18
 

 

Asta

29 november 2015 19:14

Finns ingen rättvisa i världen.
Du ska inte dessutom behöva förklara dig.

All lycka till nu. Hoppas verkligen det vänder nu.
Kram

 

Ellen

30 november 2015 00:47

Såg en omplacerings annons från afbvs hemsida angående om en hanhund 9 månader, kanske vore något.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet svänger fort ibland och efter en tid så bestämde sig sambon och jag för att inte genomföra bröllopet utan istället gå skilda vägar.. Vi är dock fortfarande vänner och kommer fortsätta vara det👌, efter nästan 6 år tillsammans, samma ar...

Oj, har ju inte bloggat på månader! Detta har inte berott på att vi ligger på latsidan, nej nej, vi har hunnit med en hel del!    Det har varit turbulenta månader med vår lille dobbis, blockmongot rockar på och privat rusar det på i ett galet tempo, ...

  Som de flesta redan sett på Facebook har vi alltså blivit med valp och rasvalet denna gång har förvånat - och förfärat- många!     Briska´s Karat är en brun dobermann hane på 8 veckor som hämtades hem i måndags, vissa frågar om det var ett spon...

Första helgen i Juli spenderades i Naestved i Danmark, på Danish Open som arrangeras av Mondioring Club Danmark av duktiga Jonas C och hans team - och vilket häftigt event de bjuder på!      Temat var "Ghost Town" och bjöd på en hel del klurigheter, ...

    Bjuder på två bilder i denna blogg, den första är från dagens träning, fotograf Paula Seise, den sista är tagen med min mobilkamera i garaget på jobbet men demonstrerar tydligt det som summerar mitt kära blockmongo;den hysteriska men ändå t...